Vad är det som händer i Nagoya!?!?

Heeej igen!

Okej, dags för en liten summering över vad som hänt sedan sist. I mitt förra inlägg skrev jag om de besök jag fått under våren, men det är faktiskt inte allt som hänt! Ju fler inlägg jag planerat att skriva, i takt med att jag gjort fler och fler saker, desto större motstånd har jag känt inför att sätta mig ned och skriva ned dem. Så istället så gör jag nu en superkort sammanfattning av vad som hänt så att jag kommer ikapp! 

Precis när min familj kom på besök startade även vårterminen efter ett 2 månader långt lov som var bode fantastiskt med utlandsresor (Taiwan och Sydkorea) och besök (Ingeborg) men också ensamt och tråkigt (skrivit om det i mitt förrförra inlägg och ni vill läsa om det). När de sedan åkt hem så var lektionerna i full gång. Denna termin har jag bestämt mig för att inte ta några lektioner i japanska (förutom i kanji, eftersom det passar in i mitt schema). Däremot har jag vidgat mina vyer och valt juridiska kurser jag aldrig trodde att jag skulle välja, exempelvis i International Commercial Arbitration… Men jag är faktiskt väldigt nöjd över mina kursval (och nu är jag halvvägs in). Förutom kurserna så har jag i maj månad hunnit med 3 lite större aktiviteter: 1) fotbollsmatch på Toyota Stadium (själva matchen var tråkig, hatar fotboll egentligen. Men var en häftig upplevelse + Nagoyas lag vann!) 2) tjejhelg i Nagoya (mina kompisar från Frankrike skulle till det franska konsulatet och rösta i EU-valet och de undrade om jag ville följa med so why not? Förutom att promenera runt i det underbara Arashiyama (google it!), så blev det karaoke och tjejsnack på nätterna vilket ledde till grav sömnbrist. Sov 12 timmar när jag kom hem till Nagoya igen. Vet inte om jag någonsin gjort det förut, haha!) och 3) varit på en traditionell festival x2! Yes, tror det var allt för nu! 

Festival 1

Fotboll:

Kyoto:

Festival 2:

Finfina besökare: Ingeborg och min familj

Hej!
Jag är så dålig på att uppdatera… Och det är inte för att det inte finns något att uppdatera om. Inte heller beror det på att jag är för lat för att skriva (eller?). Anledningen är att jag tycker det är så sjukt jobbigt att ladda upp bilder (trots att synkronisering från min mobiltelefon till min dator sker automatiskt). Men nu får det fan vara dags, för ligger månader bakom! Så i detta inlägg tänkte jag skriva om 2 besök jag fått här i japan:

Under vårlovet, i slutet av mars, kom min vän Ingeborg och hälsade på mig. Alltså. Det var typ det bästa som hänt mig på länge! Var så himla roligt att få lite besök, och dessutom var timingen helt perfekt: vädret var kallt MEN körsbärsträden stod i full blom. Hon stannade en vecka och det var underbart! (Förutom att jag orsakade henne lite problem sista dagen, förlåt!!!)

Det andra besöket kom i slutet av april och det var inga mindre än min familj (yes, allihopa: mamma, pappa, bror)! De stannade längre än en vecka och det var också superkul. Vädret var kanon och vi hann även med en dagstur till Kyoto! Och eftersom de hälsat på mig förut, när jag bodde i Tokyo 2015, så var det inte lika jobbigt när de åkte hem och lämnade mig kvar. Bara lite jobbigt.

Här kommer i alla fall lite bilder från dessa två besök (inser nu att jag inte tagit överdrivet många, så har inget super urval direkt, haha)!

Besök 1:

Besök 2:

SLÄKT?!?!

Ensamhet och ångest

Hej igen!

Idag är det lördag vilket jag firat med att sova till 06.30! Sitter just nu och dricker mitt morgonte och känner mig ganska glad. I veckan började mina lektioner igen och alltså är mitt 2 månader långa vårlov över. I början var jag som sagt på en 2 veckor lång resa till Taiwan och Sydkorea och det var toppen! Sista veckan av lovet kom min fina vän Ingeborg från Malmö och hälsade på och vi hade så kul tillsammans (skriver nog ett inlägg om det snart)! Men däremellan var jag ganska ensam. Alltså, alla som känner mig vet att jag är en pratkvarn… det kan vara svårt att få en syl i vädret när jag väl satt igång, och jag har även hög volym när jag pratar/skrattar. Men jag är också ganska introvert. Jag gillar att vara ensam. MEN, detta leder också till att jag kan få ganska mycket ångest inför sociala situationer. Under lovet isolerade jag mig i typ 3 veckor för att jag inte ens vågade skriva till någon annan som bor här och fråga ifall de var kvar i Nagoya eller bortresta. Jag var för rädd för att de skulle tycka att jag var jobbig eller dylikt. Istället var jag ledsen i princip varje dag för att jag inte hade någon att umgås med. Jag träffade ingen (förutom typ servicepersonal) på 3 veckor. Det låter helt sjukt, men för varje ensam dag så blev det mer otänkbart att jag skulle kunna skriva till någon och fråga. Väl tillbaka till skolan så har jag redan på några dagar fått bekräftat gång på gång att det var en helt absurd rädsla. Det fanns människor jag hade kunnat hänga med om jag bara skrivit till dem och berättat att jag inte längre var bortrest.

Alltså, när jag skriver ner detta just nu så känns det jävligt pinsamt om jag ska vara ärlig. Det ser ut som något en osäker tonårstjej hade kunnat skriva. Det går faktiskt emot min självbild lite . Jag tänker att jag förvisso är introvert och att jag behöver lära känna någon lite innan jag helt kan öppna upp inför den personen och dessutom kan jag oroa mig lite väl mycket över saker ibland osv, men… att ha sådan ångest för just ingenting! Det är otroligt begränsande och jag vill inte leva ett sådant liv.

Jag vet inte vad jag vill säga med detta inlägg egentligen, men jag tror ett av mina nya livsmål är att tuffa till mig lite, haha!

Japanska UPDATE

Jag var 14 år när mitt intresse för Japan började ta fart på allvar. Jag älskade allt; musiken, kläderna, manga osv.  Högstadiet är inte en lätt period för någon och min morot för att kämpa mig igenom skolan var att jag skulle få åka till Japan när jag tagit studenten. I över 6 år väntade jag. Under hela gymnasietiden gick jag på kvällskurs i japanska. Så kom dagen när jag äntligen fick åka. Väl i Japan, så älskade jag det. Men samtidigt började jag att släppa på vissa grejer som jag hittills klamrat mig fast vid. Jag började lyssna på annan musik, jag slutade helt att se på japanska serier och i slutet av min vistelse började jag även att längta hem. Så vad var det som hände? Tja, jag tror att jag inte längre behövde använda mitt japaninstresse som snuttefilt, jag var ju redan där! Jag kunde bara slappna av och göra vad helst jag kände för. Och jag hade det jäkligt roligt! Men när det var dags att åka hem var jag verkligen färdig. När jag kom hem till Sverige för att börja plugga på universitetet så kände jag mig plötsligt tom. Vem var jag om inte den Japan-galna tjejen? Jag hittade snart världens finaste vänner och påbörjade ”ett nytt kapitel i mitt liv” som det brukar kallas. Men jag hade även en känsla av misslyckande. När jag var yngre så drömde jag ju att jag skulle lära mig prata flytande japanska och kanske till och med bo där! Men när jag kom hem kunde jag verkligen inte flytande japanska. Visst, jag kan be om rätt storlek i en skobutik, jag kan beställa mat, fråga om vägen, småprata hackigt med gamla tanter men pratade flytande -verkligen inte! Trots att jag hade bestämt mig för att det var mitt yttersta mål. Trots att jag kommit underfund med att jag verkligen inte skulle vilja bo där permanent, så kände jag mig helt misslyckad. Så när jag fick veta att jag skulle få chansen att åka tillbaka till Japan på ett utbytesår, så blev jag riktigt uppspelt. Detta var min andra chans! Denna gång skulle jag bli flytande på japanska!

Och nu är jag här i Nagoya. Och jag har redan för några månader sen insett någonting. Jag bryr mig inte ett skit. Jag bryr mig inte alls om att kunna prata flytande japanska. Under tiden jag var hemma i Sverige, konsumerade jag massa japanska filmer/serier/tidningar/media samtidigt som jag sörjde min låga språknivå? Svar nej. Drömde jag på riktigt om att jobba i Japan. Svar nej. Kände jag att det var tråkigt att inte kunna kommunicera med alla mina japanska kompisar på just japanska. Svar nej. Jag har ju typ inte ens några japanska kompisar. Och när jag äntligen fick komma tillbaka till Japan, var det roligt att få börja med japanskalektionerna igen. Verkligen inte. Ren ångest varje dag (yes, jag var ambitiös nog att välja japanska varje dag). Jag började fråga mig själv, drömmer jag verkligen om att prata flytande japanska? Eller känner jag mig bara misslyckad för att jag inte levt upp till mitt 14-åriga jags drömmar?  Missta mig inte, jag tycker att Japan är ett vackert land. Jag gillar att vara här temporärt och jag kommer med all säkerhet att resa tillbaka flera gånger under min livstid. Och visst är det roligt att jag kan läsa skyltar och prata med servicepersonal! Jag kan ju turista på japanska! Och jag har insett att det räcker för mig. Och jag behöver inte ha dåligt samvete för det. Jag har inte misslyckats, jag har redan nått mitt japanskamål. Jag behöver inte bli bättre om jag inte vill det. Mina intressen har ändrats och jag är inte identisk med mitt tonårsjag (och det är ju en jävla tur).Det är dags för mig att börja sträva mot nya mål som faktiskt har en betydelse för mig idag.

Januari 2019: favoriter

Hej!

Om jag ska vara ärlig har januari varit en ganska jobbig månad. Dels har den varit stressig med alla final exams och final essays (tagit 9 kurser denna termin som alla har sina finals i januari) och dels har den varit ensam. Jag har denna månad, pågrund av lite olika incidenter, grubblat väldigt mycket och känt mig rätt vilsen. Men nu har jag bara 3 dagar kvar av denna termin, jag har bokat en 2-veckor lång resa i februari och jag har kommit fram till en del beslut. Januari är äntligen över och jag är redo för 2019 att börja på riktigt. En sak som jag varit sugen på ett tag är att börja skriva ”favoritinlägg” så det är väl lika bra att börja nu. Här kommer en liten lista med mina favoriter som fått mig att överleva januari:

Favoritmat: Gochujang (korean chili paste)
Köpte en förpackning koreansk chilipasta för att kunna experimentera lite i köket men… nu klickar jag i det i allt jag lagar. Det är för jävla gott. Vilken tur att jag ska åka till Sydkorea om typ två veckor för jag kan inte få nog!

Favoritlyssning: Popula
Jag älskar att läsa böcker och jag lyssnar även ibland och tycker att det är mysigt men jag tappar ofta fokus. Därför föredrar jag att lyssna på radioprogram eller podcasts. Vanligtvis lyssnar jag på Morgonpasset i P3 eller typ Seriemördarpodden, men i januari har jag hittat en ny favorit! Popula är ett tvåspråkigt radioprogram (svenska och finska) från Sveriges radio. Programledarna är roliga och finskan är på lagom nivå för att jag ska kunna tycka att programmet är underhållande. En dag rakade jag nästan av mig halva ögonbrynet för att jag skrattade så mycket. Man kan lyssna på programmet på Sveriges radios app under ”SISUradio”.

Favoritköp: Min nya manchesterklänning
Jag älskar allt i manchester. Jag älskar allt man kan ha en polotröja under. Enough said. Klänningen är köpt på H&M. Ursäkta för världens fulaste bild men belysningen+spegeln i mitt badrum är som de är.

Favoritdag: Min födelsedag!
Den 19:e januari fyllde jag äntligen 24 år! Av någon anledning har jag sagt att jag är 24 år sedan i somras och jag vet inte riktigt varför? Men nu är jag i alla fall i samma ålder i verkligheten som jag är i mitt huvud, haha! Just denna dag var det soligt och varmt i Nagoya så jag fick öppna vinterkappan och ta av mig halsduken. Jag tog en lång promenad (typ en mil) med en kompis och sedan åt vi massa kinesisk mat. Bra dag!

 

Att bli sig själv igen efter alla år

Hej,

jag tänkte dela med mig av ett  blogginlägg som kanske är lite annorlunda från vad jag brukar skriva. Under det senaste året har jag gjort en del drastiska förändringar i mitt liv, och jag har även lagt mycket tid åt att fundera och reflektera över mitt liv och varför jag är som jag är. Sedan jag flyttade till Japan (igen) och hamnade i en ny miljö, så har vissa saker blivit ännu mer klara för mig. Den senaste veckan har jag även läst väldigt intressanta texter från en person som jag verkligen ser upp till, och det har inspirerat mig till ytterligare reflektion. 

När jag var barn så var jag inte osäker i mig själv. Kanske hade jag dåligt självförtroende i vissa sammanhang (t.ex. på mattelektionerna) men jag hade nog ganska bra självkänsla. Jag visste vad jag ville bli (för tillfället), var helt säker på att jag kunde bli det, jag pratade i klassen (för mycket så att jag ibland även störde mina vänner vilket såklart var mindre bra), jag kunde prata med alla utan att det var konstigt. Jag kunde även argumentera mot de som jag tyckte hade fel. Jag klippte av håret fast alla mina vänner ville ha långt hår. Jag körde min grej. Hemifrån så har jag alltid fått veta att jag är unik, att jag klarar allt. Jag har blivit uppmuntrad i min individualitet. Så kom högstadiet. Jag tänker inte gå in på för mycket detaljer men jag blev mobbad av min klass. Jag är säker på att de inte upplever att de mobbat mig eller att jag överdriver. Men det gör jag inte. Jag var inte blyg, när någon sa någonting taskigt till mig så käftade jag emot (till en början). Det måste väl betyda att jag är en kaxig tjej som inte bryr mig om folks åsikter? En sådan person kan väl inte vara ett offer för mobbing? Men jo, så var det. Efter ett tag insåg jag att det inte hjälper att säga emot, utan min metod blev istället att inte lägga ned tid och energi på dem. Vad som hände under de tre åren var att jag blev tystare och tystare. Vid ett tillfälle chattade jag med en person som gått i min klass under mellanstadiet. När jag sa att jag blivit den  som sitter tyst längst bak i klassrummet så trodde personen att jag skämtade. Jag hade vänner i andra klasser och jag fortsatte att vara stark utåt men ju längre tiden gick ju mindre var det en genuin ”kaxighet” och desto mer blev det bara en fasad. Min självkänsla bröts ner från dag till dag och jag blev en sämre person. När jag har dålig självkänsla så börjar jag jämföra mig med mina vänner och känna att jag inte är lika bra som dem. Och det gjorde mig klängig och needy. Det fick mina bästa vänner erfara, för min dåliga självkänsla gick ju ut över dem. De hade ju blivit vän med den riktiga jag, som är rolig och tuff och skrattar högt och pratar (ibland för mycket). Efter högstadiet hade jag blivit bekräftelseberoende och paranoid. Jag var så rädd att bli lämnad och jag var övertygad om att jag skulle bli helt ensam. När jag började gymnasiet fick jag erfara något nytt: mina klasskompisar hälsade på mig när de såg mig på stan. Till och med de som jag aldrig i princip pratade med under skoltid. Och detta är något som jag fortfarande reagerar på. (Här i Japan hälsar alla som tar någon kurs med mig (och jag tar ca 7 stycken olika) genom att vinka glatt.) Jag förstod rent intellektuellt att det betydde att de inte tyckte illa om mig, men på ett plan så trodde jag nog ändå inte att de genuint skulle kunna gilla mig nog för att bli kompis med mig. (Och jag blev typ chockad varje gång någon i klassen var snäll mot mig, vilket faktiskt var ganska ofta!) 

Sedan åkte jag till Japan. Och det blev lite bättre, men mest för att jag förträngde mina känslor. Sedan kom jag till Lund för att plugga på universitetet. Jag fick flera vänner som alla respekterar mig för den jag är, och sakta men säkert började jag kunna stå upp för mina åsikter, åtminstone inför dem. (Till och med åsikter som jag har som är lite kontroversiella, hehe). Men det jag har märkt nu i Japan är att jag vågar ta mer och mer plats igen. Det har tagit flera år men… jag pratar i klassrummet igen. Jag kan till och med räcka upp handen och svara på mina professorers frågor framför klassen. Och jag kan argumentera emot när någon ifrågasätter mig. Jag börjar bli mig själv igen. Mitt riktiga själv. Jag har fortfarande så många issues och otaligt med dåliga dagar när jag bara vill fly (det har väl kanske alla) men jag har åtminstone insett att jag måste kämpa för att våga vara mig själv fullt ut. Många får panik när det blir dålig stämning (till och med å mina vägnar om den dåliga stämningen uppstår pågrund av något jag sagt) men jag bedrar mig själv om jag inte säger ifrån. Det handlar inte om att jag alltid måste ha sista ordet, eller att alla borde tycka som jag. Det handlar om att jag inte ska behöva förtrycka min egentliga personlighet och att jag inte ska behöva känna att min åsikt är mindre värd att uttryckas än någon annans. 

Ja, det blev kanske lite personligt men det är där jag är idag. 

1 månad i Nagoya!

Hej!
Nu har jag varit i Nagoya i över en månad och på den tiden har jag hunnit göra mig ordentligt hemmastadd i mitt rum, valt mina kurser samt varit på en hel del welcome-parties och utflykter med volontärer från Nagoya-University. Min kära mor påpekade att jag låg efter i bloggandet och att jag borde anstränga mig mer och blogga varje söndag. Jaha, och om mamma säger det så är det väl bara att göra det, antar jag! Det är lite svårt att sammanfatta  allt som hänt under de senaste veckorna så jag tänkte att jag lägger upp ett litet urval av bilder jag tagit under den senaste månaden, så får jag försöka att uppdatera mer kontinuerligt framöver. 

Jag tänkte bara flika in att jag trivs väldigt bra här och att allt flyter på som det ska. I ärlighetens namn är jag på en plats i livet då jag mår bättre än vad jag gjort under de senaste 3-4 åren, så jag hoppas verkligen att det ska fortsätta i samma riktning. Men mer om det en annan gång, här kommer lite bilder:

NAGOYA: Here I am!

Hejsan!
Efter 30 timmars resande (flygtaxi från Solna till Arlanda. Flyg från Arlanda till Amsterdam. Amsterdam till Hong Kong. Hong Kong till Taipei. Taipei till Nagoya. Tåg från Nagoyas flygplats in till själva staden…) så var jag äntligen framme! Första natten spenderade jag på hotell. Innan läggdags gick jag ut en sväng på stan och köpte lite nödvändiga grejer t.ex. lakan. Nästa morgon var det dags att bege sig till studentboendet. Jag är verkligen nöjd: en liten lägenhet med egen balkong och mysig utsikt! Vad mer kan man begära? Resterande del av veckan har kantades av info-möten och massa nya ansikten. Nu ska jag göra mig lite middag och förbereda morgondagen, då vi har opening-ceremony. Ha det fint så kommer en ny uppdatering nästa vecka!

Här bor jag:

På 6:e våningen närmare bestämt:

På väg hemåt från universitetet: 

Utsikten från min balkong:

Sakae=Downtown

明後日/I övermorgon…

Nu ligger jag i sängen i mammas jobblägenhet i Stockholm. I övermorgon ska jag tydligen åka..? Min mamma jobbar idag så jag får roa mig på egen hand, men imorgon ska vi på museum och sedan gå ut och äta och lite sådant. Under min korta Stockholmsvistelse har jag hittills hunnit fixat visum och pengar och lite annat praktiskt, gått på bar(er) med mamma och senare idag ska jag gå på bio och se BlackKklansman (hoppas den är bra)! Jag känner mig sjukligt nervös och väntar bara på att allt ska gå fel… Jag längtar tills jag är på väg, och förhoppningsvis befinner jag mig i Japan nästa gång vi hörs… Ha det fint alla!

 

あと8日/8 dagar kvar: RESFEBER

Herregud, nu är det bara 8 dagar kvar. Å ena sidan känns det som lång tid när man väntat hela sommaren och fortfarande måste vänta… Å andra sidan är det så snart! Det är en knapp vecka kvar, det går ju jättesnabbt! Så vad har jag gjort under den senaste veckan? Jo jag har plöjt två böcker om språkinlärning. Approachen till språkinlärning skilde sig åt mellan böckerna men jag tyckte att de båda hade bra tips som jag ska försöka använda mig utav när jag kommer till Japan. Läs de i följande ordning:

1) Fluent in 3 months av Benny Lewis. betty 3/5: Denna bok betonade vikten av att faktiskt prata på det språket man vill bli bättre på. Boken var väldigt inspirerande och peppande och bra för att få en att bli motiverad. Däremot tänker jag att metoden som förespråkas kanske inte är optimal för en djupare förståelse. Läs för att komma igång med språkinlärningen!

2) Fluent forever av Gabriel Wyner. Betyg: 4/5: Den här boken är inte lika pepping men den känns ärligt talat mer seriös. Han kopplar sina metoder till vetenskapliga studier och lägger vikt vid hur man ska komma ihåg det man fått in i skallen, därav titeln Fluent FOREVER. Läs för att få handfasta tips! Om du bara ska läsa en av böckerna, läs denna.

Jag har plöjt dessa böcker av två anledningar, dels för att ha den optimala metoden för att ta min japanska till nästa nivå när jag väl anländer och dels för att sysselsätta mig själv. Jag har sjuk resfeber och försöker att liksom sysselsätta min hjärna med något för att inte bli galen, haha! Men nu är det i alla fall bara några dagar kvar i Boden eftersom jag spenderar min sista helg i Sverige i Stockholm innan jag drar vidare till Nagoya. Nu ska jag väl pallra mig iväg till närmaste vallokal och ikväll är planen valvaka -en perfekt distraktion!