Mitt 2018 i böcker

Hej!

I vanlig ordning tänkte jag komma med en liten sammanfattning av böcker jag läst och lyssnat på under året. Precis som förra året har jag lyssnat på ca hälften av dem, och läst den andra hälften. Så, här kommer de, i betygsordning:

1/5 (jättedålig)

-inga i år….

2/5 (inte så bra/dålig)
*The Hundred-foot Journey av Richard C. Morais (skönlitteratur)

3/5 (okej/bra)
*Fluent in 3 Months: How Anyone at Any age can Learn to Speak Any Language from Anywhere in the World av Benny Lewis (fakta)

*Tokyo Blues av Pia Hintze (skönlitteratur)
*Jakten på Kapten Klänning av Jonas Trolle (fakta)
*Babbeldrottningen av Meg Cabot (skönlitteratur)
*Monster av Micael Dahlén (fakta)
*Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda (skönlitteratur)
*Fyren mellan haven av M.L. Stedman
*Three Wishes av Liane Moriarty (skönlitteratur)
*The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald (skönlitteratur)
*Who’s That Girl? av Mhairi McFarlane (skönlitteratur)

4/5 (bättre än genomsnittet)
*Recovery: Freedom from Our Addictions av Russel Brand (fakta)

*Fluent Forever: How to Learn Any Language Fast and Never Forget It av Gabriel Wyner (fakta)
*Kaosologi av Micael Dahlén (fakta)
*Agnes Grey av Anne Brontë (skönlitteratur)
*You had me at Hello av Mhairi McFarlane (skönlitteratur)
*Northanger Abbey av Jane Austen (skönlitteratur)
*Behind Closed Doors av B.A. Paris (skönlitteratur)
*The Last Mrs. Parrish av Liv Constantine (skönlitteratur)
*Andras vänner av Liane Moriarty (skönlitteratur)
*Sockerbomben 3.0: bli fri från ditt sockerberoende av Bitten Jonsson (fakta)

5/5 (de bästa böckerna jag läst i år!)
*Berondehjärnan: mekanismerna bakom socker- och matberoende av Martina Johansson (fakta)

*Framgångsboken av Alexander Pärleros (fakta)

 

Att bli sig själv igen efter alla år

Hej,

jag tänkte dela med mig av ett  blogginlägg som kanske är lite annorlunda från vad jag brukar skriva. Under det senaste året har jag gjort en del drastiska förändringar i mitt liv, och jag har även lagt mycket tid åt att fundera och reflektera över mitt liv och varför jag är som jag är. Sedan jag flyttade till Japan (igen) och hamnade i en ny miljö, så har vissa saker blivit ännu mer klara för mig. Den senaste veckan har jag även läst väldigt intressanta texter från en person som jag verkligen ser upp till, och det har inspirerat mig till ytterligare reflektion. 

När jag var barn så var jag inte osäker i mig själv. Kanske hade jag dåligt självförtroende i vissa sammanhang (t.ex. på mattelektionerna) men jag hade nog ganska bra självkänsla. Jag visste vad jag ville bli (för tillfället), var helt säker på att jag kunde bli det, jag pratade i klassen (för mycket så att jag ibland även störde mina vänner vilket såklart var mindre bra), jag kunde prata med alla utan att det var konstigt. Jag kunde även argumentera mot de som jag tyckte hade fel. Jag klippte av håret fast alla mina vänner ville ha långt hår. Jag körde min grej. Hemifrån så har jag alltid fått veta att jag är unik, att jag klarar allt. Jag har blivit uppmuntrad i min individualitet. Så kom högstadiet. Jag tänker inte gå in på för mycket detaljer men jag blev mobbad av min klass. Jag är säker på att de inte upplever att de mobbat mig eller att jag överdriver. Men det gör jag inte. Jag var inte blyg, när någon sa någonting taskigt till mig så käftade jag emot (till en början). Det måste väl betyda att jag är en kaxig tjej som inte bryr mig om folks åsikter? En sådan person kan väl inte vara ett offer för mobbing? Men jo, så var det. Efter ett tag insåg jag att det inte hjälper att säga emot, utan min metod blev istället att inte lägga ned tid och energi på dem. Vad som hände under de tre åren var att jag blev tystare och tystare. Vid ett tillfälle chattade jag med en person som gått i min klass under mellanstadiet. När jag sa att jag blivit den  som sitter tyst längst bak i klassrummet så trodde personen att jag skämtade. Jag hade vänner i andra klasser och jag fortsatte att vara stark utåt men ju längre tiden gick ju mindre var det en genuin ”kaxighet” och desto mer blev det bara en fasad. Min självkänsla bröts ner från dag till dag och jag blev en sämre person. När jag har dålig självkänsla så börjar jag jämföra mig med mina vänner och känna att jag inte är lika bra som dem. Och det gjorde mig klängig och needy. Det fick mina bästa vänner erfara, för min dåliga självkänsla gick ju ut över dem. De hade ju blivit vän med den riktiga jag, som är rolig och tuff och skrattar högt och pratar (ibland för mycket). Efter högstadiet hade jag blivit bekräftelseberoende och paranoid. Jag var så rädd att bli lämnad och jag var övertygad om att jag skulle bli helt ensam. När jag började gymnasiet fick jag erfara något nytt: mina klasskompisar hälsade på mig när de såg mig på stan. Till och med de som jag aldrig i princip pratade med under skoltid. Och detta är något som jag fortfarande reagerar på. (Här i Japan hälsar alla som tar någon kurs med mig (och jag tar ca 7 stycken olika) genom att vinka glatt.) Jag förstod rent intellektuellt att det betydde att de inte tyckte illa om mig, men på ett plan så trodde jag nog ändå inte att de genuint skulle kunna gilla mig nog för att bli kompis med mig. (Och jag blev typ chockad varje gång någon i klassen var snäll mot mig, vilket faktiskt var ganska ofta!) 

Sedan åkte jag till Japan. Och det blev lite bättre, men mest för att jag förträngde mina känslor. Sedan kom jag till Lund för att plugga på universitetet. Jag fick flera vänner som alla respekterar mig för den jag är, och sakta men säkert började jag kunna stå upp för mina åsikter, åtminstone inför dem. (Till och med åsikter som jag har som är lite kontroversiella, hehe). Men det jag har märkt nu i Japan är att jag vågar ta mer och mer plats igen. Det har tagit flera år men… jag pratar i klassrummet igen. Jag kan till och med räcka upp handen och svara på mina professorers frågor framför klassen. Och jag kan argumentera emot när någon ifrågasätter mig. Jag börjar bli mig själv igen. Mitt riktiga själv. Jag har fortfarande så många issues och otaligt med dåliga dagar när jag bara vill fly (det har väl kanske alla) men jag har åtminstone insett att jag måste kämpa för att våga vara mig själv fullt ut. Många får panik när det blir dålig stämning (till och med å mina vägnar om den dåliga stämningen uppstår pågrund av något jag sagt) men jag bedrar mig själv om jag inte säger ifrån. Det handlar inte om att jag alltid måste ha sista ordet, eller att alla borde tycka som jag. Det handlar om att jag inte ska behöva förtrycka min egentliga personlighet och att jag inte ska behöva känna att min åsikt är mindre värd att uttryckas än någon annans. 

Ja, det blev kanske lite personligt men det är där jag är idag.